Det är ju satan rent, vi växer inom varandra.
Idag kom Mói fram i hagen och var jättekelen strök sig mot mig som en katt. 2 minuter stod han ut, sen kom Eddie fram och tutade bort Mói. Avundsjukan var tydlig. Han var så nöjd när jag klappade honom och mös.
Jag blev lite varm och glad när han bara ställde sig vid mig och visade var han ville vara. På helt eget intiativ.


Jag tänker inte på det allt för ofta. Inte för att jag inte bryr mig, men för att det inte är så mycket att tänka och fundera över. Det kan bli så att jag köper Eddie om ekonomin går i rätt kurva snart, eller så köper jag inte honom. Det skulle vara oerhört jobbigt att ställa in hjärnan på att jag kommer få behålla honom om det inte blir så. Men samtidigt vill jag inte gå och tänka på att jag kanske måste lämna bort honom.
Så därför vill jag inte tänka på det alls och bara vara i nuet.



Inte för att man läsa av en häst fullkomligt genom att bara titta på den, men det finns så enormt mycket "mer" i honom än jag trodde.
Man kan inte skynda saker, samtidigt som man måste det. Jag kunde inte "skynda" hans tillgivenhet & vänskap mot mig genom övningar och kommunikationsträning. Han var strängt noga med att lära känna mig först och låta mig lära känna honom.
Så kände jag i alla fall.

Givetvis förstår jag att han kanske går fram till andra människor när de kommer in i hagen också, men det det struntar jag i, jag jämnför inte med det, för jag vet av vilken anledning han kommer till just mig.




Han har av misstag blivit alldeles för viktig för mig att lättsamt förlägga honom i någon annans händer.

Shit just got real. Game on.