Cyklade till stallet idag, förkyld, halvsumpiga däck på en cykel utan växlar.
Jag har aldrig svurit, skrivit eller gråtit så mycket under 30 minuter.

När jag kom fram var ögonen rinniga, det kändes som att jag andades rakhyvlar och det smakade blod i munnen, mina ben rörde sig ett trampmönster även när jag gick på fast mark och när de slutade med det så kändes det som att jag hade spagettiben.
Frågan var, hur skulle jag orka rida?

Jag hade hellre gjort detta hela dagen...


MEN ICKE! Ett stycke Eddie behövde rastas. När jag kommit in med Eddie kom Bettina och Isabel, hon skulle också rida så jag frågade om hon ville rida ut med mig. Och det ville hon, så jag lurade ut henne i de djupaste skogarna, i den farligaste terrängen hehe. Eddie, fortfarande i sin unghäst-trots-fas blev rädd för diverse gråsparvar och löv och gick som en spänd stålfjäder.
Jag var inte road av detta! knäpphäst! Dock så var det helt fantastiskt väder, helt vindstilla i skogen och en otroligt vacker kvällssol som gav ett riktigt "varmt" ljus som silade ner mellan träden.
Och jag was like:

Sedan åkte jag med Bettina hem THANK GOD! Hade hellre sovit i stallet än cyklat hem igen -.-