Mitt liv är en dålig komedi
Nej, vet ni vad. Jag ångrade mig, jag är ingen modebloggare, jag har inte orkat ta foto på skorna och inte heller pallar jag göra det i framtiden, så det var det.
Men however, jag åkte till Malmö igår på lite skojigheter och stannade över natten, och alltså, man tycker man är ciliviserad men asså...... detta inlägget kommer se brutalt tråkigt ut med massor av text, men ni kommer skratta tills ni gör i byxan när ni läser min lilla novell 'En simrishamnare åker till storstan' baserad på Saga Blixt Åman's liv.
Men however, jag åkte till Malmö igår på lite skojigheter och stannade över natten, och alltså, man tycker man är ciliviserad men asså...... detta inlägget kommer se brutalt tråkigt ut med massor av text, men ni kommer skratta tills ni gör i byxan när ni läser min lilla novell 'En simrishamnare åker till storstan' baserad på Saga Blixt Åman's liv.
Det hela börjar ju med att jag anländer till centralen med tåget, jag som har körkort har ju kört till Malmö de senaste 2 åren eller hoppat av vid Hyllie (2-3 stationer innan centralen), och har därför helt totalt missat att de har byggt om hela jävla centralbyggnaden. Så när jag kommer fram med tåget och går in, så står jag som ett borttappat barn och undrar var fan jag har hamnat, jag kom ju fram till att det faktiskt var Malmö och att jag någon gång faktiskt kanske har hört med ett litet öra att de har gjort om centralen.
Jag tänker inte berätta hur lång tid det tog innan jag hittade ut på rätt sida.
Sedan när jag ska ta bussen, samma sak här, jag har inte åkt buss på evigheter och definitift inte stadsbuss (Simrishamn har ju bara en, "snurringen" som ingen åker typ), Så när jag kliver på öppnar jag plånboken och frågar om man betlar med kontanter eller kort- Med andra ord försökte jag vara lite steget före eftersom jag vet att de har knysslat med betalningen också. Då säger han att jag inte kan betala med något av det, och om jag hade Jojo kort, nä det har jag ju såklart inte. Så då står jag som ett retard och undrar hur jag ska betala, och tydligen finns det en sms-tjänst numera då man kan skicka ett sms till ett nummer, sen får man ett sms tillbaka som man visar för chaffören som fungerar som biljett! (Vågade dock inte visa min förvåning över hur coolt jag tyckte det var).
Så då får ju denna jättetrevliga och hjälpsamma killen som körde bussen förklara vad som skulle stå i smset och vilket nummer, han sa även rätt snabbt "Du är inte från Malmö, eller hur?" då brast både han och jag ut i ett gapflabb som säkert hördes över hela bussen. Så förklarade jag att jag var från Simrishamn och att jag var en ganska så förvirrad dam, varpå han sa "Är alla flickor från Simrishamn lika söta som du?" En liten charmör var han allt!
Men riktigt trevlig kille som verkligen tog sig tid att hjälpa mig trots att han var tvungen att göra sitt jobb samtidigt!
När jag sen hoppade av bussen så sa jag Tack för skjutsen så blev han jätteglad!
Jag tänker inte berätta hur lång tid det tog innan jag hittade ut på rätt sida.
Sedan när jag ska ta bussen, samma sak här, jag har inte åkt buss på evigheter och definitift inte stadsbuss (Simrishamn har ju bara en, "snurringen" som ingen åker typ), Så när jag kliver på öppnar jag plånboken och frågar om man betlar med kontanter eller kort- Med andra ord försökte jag vara lite steget före eftersom jag vet att de har knysslat med betalningen också. Då säger han att jag inte kan betala med något av det, och om jag hade Jojo kort, nä det har jag ju såklart inte. Så då står jag som ett retard och undrar hur jag ska betala, och tydligen finns det en sms-tjänst numera då man kan skicka ett sms till ett nummer, sen får man ett sms tillbaka som man visar för chaffören som fungerar som biljett! (Vågade dock inte visa min förvåning över hur coolt jag tyckte det var).
Så då får ju denna jättetrevliga och hjälpsamma killen som körde bussen förklara vad som skulle stå i smset och vilket nummer, han sa även rätt snabbt "Du är inte från Malmö, eller hur?" då brast både han och jag ut i ett gapflabb som säkert hördes över hela bussen. Så förklarade jag att jag var från Simrishamn och att jag var en ganska så förvirrad dam, varpå han sa "Är alla flickor från Simrishamn lika söta som du?" En liten charmör var han allt!
Men riktigt trevlig kille som verkligen tog sig tid att hjälpa mig trots att han var tvungen att göra sitt jobb samtidigt!
När jag sen hoppade av bussen så sa jag Tack för skjutsen så blev han jätteglad!
Här kommer nästa, 'Mitt liv är en dålig komedi'
Detta som jag ska berätta i kommande text, kommer låta påhittat, och jag undrar själv också hur det är möjligt att verkligheten kan vara så lik en torr komedi...
Idag skulle jag åka hem med tåget igen, Om ni inte visste det tar tåget ca. 1.5 timme att åka, en lång tråkig resa med andra ord! Jag var rätt trött och hade inte haft något emot en tystare resa, tågen gör tillräckligt med väsen som det är.
DIREKT när jag kliver på börjar det, en pappa med sitt barn sitter bara några säten bort och om ni har åkt med de nya tågen här så vet ni att det numer finns små skärmar överallt på tågen som visar reklam, nyheter och även en digital hastighetsmätare på hur fort tåget går. Den här ungen då, han satt och sa högt varje gång tåget ökade i hastighet, "7 kilometer i timmen, 10 kilometer i timmen, 13 kilometer i timmen, 19 kilometer i timmen..." och ja, ni förstår. Och härmade högtalar-tanten som berättar var man är, Jag kände bara ska jag stå ut med detta i 1.5 timme till? Men hopp om att kunna vila lite kom fram när de hoppade av ganska snart, men ni har väl själva listat ut att det inte är över?
mindre än 10 minuter efter de hoppat av kommer en (ursäkta) fet unge och sätter sig i sätet mitt emot mig, och drar upp sitt Gameboy och sätter igång, och ni vet hur det låter när man spelar på ett sådan, och ingen "mute" knapp verkade det finnas på det heller. Min "Rage-mätare" bara steg och steg..... När han till min stora förvåning sedan lägger ner det igen drar han fram en påse godis och börjar snaska i sig och smaskar ljudligt en stund, sedan drar han fram Gameboyet igen när han ätit klart. 40 minuter har nu gått.
Till min stora förvåning, igen, lägger han ner gameboyet och är tyst en LITEN stund, sedan sätter han igång och gör ljud med munnen, alltså, you name it, han nynnade, gjorde pruttljud, sjöng, visslade och sånt trevligt. När det inte dög som underhållning så började han hoppa rundor och klättra i sätena och gud vet vad.... Alla dessa aktiviteter upprepades från och till resten av resan, UNDERBART?!?!?!?
Som grädde på moset såg jag hans buttcrack en gång, och ja, jag ska väl vara glad att det var en barnrumpa.
Håll med mig om att detta låter som en fett dålig komedi?
Här har ni i allafall en bild på monstret.....
Vet inte om man ska fota folk sådär, men man ser ju inte vem det så spela roll! ;)
Confession: Jag erkänner att han var rätt kär, när han pratade med sin pappa i telefon innan Simrishamn så lät han lite söt ju.
Idag skulle jag åka hem med tåget igen, Om ni inte visste det tar tåget ca. 1.5 timme att åka, en lång tråkig resa med andra ord! Jag var rätt trött och hade inte haft något emot en tystare resa, tågen gör tillräckligt med väsen som det är.
DIREKT när jag kliver på börjar det, en pappa med sitt barn sitter bara några säten bort och om ni har åkt med de nya tågen här så vet ni att det numer finns små skärmar överallt på tågen som visar reklam, nyheter och även en digital hastighetsmätare på hur fort tåget går. Den här ungen då, han satt och sa högt varje gång tåget ökade i hastighet, "7 kilometer i timmen, 10 kilometer i timmen, 13 kilometer i timmen, 19 kilometer i timmen..." och ja, ni förstår. Och härmade högtalar-tanten som berättar var man är, Jag kände bara ska jag stå ut med detta i 1.5 timme till? Men hopp om att kunna vila lite kom fram när de hoppade av ganska snart, men ni har väl själva listat ut att det inte är över?
mindre än 10 minuter efter de hoppat av kommer en (ursäkta) fet unge och sätter sig i sätet mitt emot mig, och drar upp sitt Gameboy och sätter igång, och ni vet hur det låter när man spelar på ett sådan, och ingen "mute" knapp verkade det finnas på det heller. Min "Rage-mätare" bara steg och steg..... När han till min stora förvåning sedan lägger ner det igen drar han fram en påse godis och börjar snaska i sig och smaskar ljudligt en stund, sedan drar han fram Gameboyet igen när han ätit klart. 40 minuter har nu gått.
Till min stora förvåning, igen, lägger han ner gameboyet och är tyst en LITEN stund, sedan sätter han igång och gör ljud med munnen, alltså, you name it, han nynnade, gjorde pruttljud, sjöng, visslade och sånt trevligt. När det inte dög som underhållning så började han hoppa rundor och klättra i sätena och gud vet vad.... Alla dessa aktiviteter upprepades från och till resten av resan, UNDERBART?!?!?!?
Som grädde på moset såg jag hans buttcrack en gång, och ja, jag ska väl vara glad att det var en barnrumpa.
Håll med mig om att detta låter som en fett dålig komedi?
Här har ni i allafall en bild på monstret.....
Vet inte om man ska fota folk sådär, men man ser ju inte vem det så spela roll! ;)
Confession: Jag erkänner att han var rätt kär, när han pratade med sin pappa i telefon innan Simrishamn så lät han lite söt ju.
Lämna en tolle!
Trackback
