Hur som haver så lyssnade han lite bättre i nosgrimman, men bråkade och stretade emot när jag försökte hindra honom att ta det där steget åt sidan. Jag har ju tidigare trott att det har berott på obalans och att det skulle försvinna. Men icke. Och nu surar han för att han inte får göra det mer. Han gick emot skänklen och flyttade sig åt alla möjliga håll och skulle vända och ha sig, allt utom att stå rakt på spåret!
Jag är väl inte så jäkla oskyldig jag heller, eftersom jag inte gav mig, men jag kände att detta skulle göras. Man måste veta vilka konflikter man bör lägga åt sidan och vilka man måste konfrontera. Och detta var just en sådan, surputtesak jag var tvungen att ta upp.
Efter ett tag, ställde han sig fortfarande lite snett men flyttade snällt tillbaka frambenen till spåret igen på min begäran utan att gnälla, han fick beröm och jag lämnade det där.

Fortsättningsvis jobbade jag vidare på volter och böjda spår ibland flyter han ut lite för mycket, men då brukar jag komma på mig själv ha tappat ytterskänklen och det är snabbt fixat.
Jag har lärt honom lite för bra tror jag, haha. Det är fanimej rätt av honom, jag ska inte lära ut något jag inte kan leva upp till sedan under ridningen! Fy Saga!
Han var mjuk och trevlig i höger sidan, men han har nog opererat in en planka i vänster sidan under natten, inte sådär jätterörlig i vänster sidan. Så jag jobbade runt på åttor och gjorde även halt och gjorde "halsböjningar" eller vad man ska kalla det från ryggen, så han fick vända huvudet och nudda min fot med mulen, ca. 2 eller 3 gånger åt varje håll emellanåt. Jag jobbade länge för att få honom att lossna i vänster, det var minst sagt en procedur att få det att hända, men precis den där underbara sekunden när jag kände att han lossnade släppte jag tyglarna, satt av och gick runt gården med honom.

---